Stina föddes och växte upp i Södertälje. Hon var äldst av tre syskon. Som stora syster var hon förståndig och duktig på det mesta sedan hon var tre år gammal. Hon gick ensam till lekskolan och till och med till tandläkaren.
Under första 10 åren bodde hon på hörnet ovanför kyrkan, det var då det fanns speceriaffär, mjlkbutik, fiskaffär, sybehörsaffär, elaffär, konditori och pappershandel, garnaffär, kläddaffär mm – allt inom en radie på 100 meter!
Den Södertälje hon kom tillbaka till för ca 10 år sen var annorlunda, nu förväntas folket huvudsakligen behöva herr- och damfriseringar, nagelsalonger, klädesbutiker, optiker och restauranger!
Efter studenten läste Stina kemi vid Uppsala universitet och näringslära på Karolinska institutet. Efter fil kand ville Stina fortsätta förkovra sig inom näringslära men den möjligheten fanns inte i Sverige då. En dag såg Stina en liten artikel i lokaltidningen som handlade om att Rotaryklubben i Södertälje och internationella stipendier, det var precis det Stina ville. Våren 72 skickade hon in sin ansökan – på hösten samma år fick hon positiv besked om att hon fått ett Rotary Foundation Fellowship för att studera näringslära vid Cornell University, USA.
Hon fick ett s k assistantship från Cornell vilket gjorde att Stina kunde stanna kvar efter stipendieåret och kunde få ett Master degree, men då var hon tvungen också att göra ett slags fältarbete – det blev Jamaica!
Stinas professor hade skickat en förfrågan till chefen för ”The Caribbean Food and Nutrition Institute, Dr Cook och fått till svar att om ”hans” Miss Almroth kunde tänka sig att göra en undersökning om ”exclusive breastfeeding” ja – då var hon välkommen.
Miss Almroth visste inte mycket om amning på den tiden, men designade ett frågeformulär för att ta reda på saken.
Hon fick veta att visst, mödrarna ammade – men de gav också all möjlig annan mjölk, apelsinjuice, mintté, sockervatten och vatten. Enligt Stinas sätt att mäta fanns det ingen exclusive ”breastfeeding”! Sedan fick hon veta att dr Cook hade inte tänkt sig att Miss Almroth skulle ta det här med exclusive så bokstavligt! Men Miss Almroth hade tänkt sig det i alla fall. Hon insåg att alla dessa tillägg var med största sannolikhet onödiga och kunde innebära risk för infektioner. En sak hade hon klart för sig att ammade barn inte behövde annan mat än bröstmjölk, men hur förhöll det sig egentligen med vatten? Okay – jag kollar upp med min professor när jag är tillbaka till Cornell tänkte Stina. Professorn visste inte och uppenbarligen ingen annan heller under de följande två åren.
1976 kunde Stina visa att barnen på Jamaica inte behövde extra vatten. Andra forskare citerade och upprepade Miss Almroths studie världen över – MEN - WHO avvaktade. De väntade på en slutgiltig studie på ett ställe där det var extremt varmt och extremt torrt. Stina och en studiekamrat från Cornell kunde göra den undersökningen i Indien. Nu skrev WHO sin globala amningspolicy. Det resulterad i ”innocent-declaration” i Florens 1990 och blev en del av barnkonventionen, som kom till vid samma tidpunkt. Rekommendationen lyder: Enbart amning i sex månader och därefter amning ”for two year and beyond” Stina tycker att formuleringen är vacker.
Unicef kom fram till att om den nya rekommendationen följdes – ja – då skulle man rädda livet på en miljon barn varje år!!! Det har blivit en del potentiella miljoner sedan 1990, och innebär en ordentlig hävstånd på ett enda stipendium och kan ses som ett exempel på vad Rotary kan bidraa till.
Hon gifte sig med Ted som också blev fast i det här med amningen. Deras uppdrag var att ta fram information för att beräkna det ekonomiska värdet av bröstmjölk. Ted gjorde det i Ghana och Stina i Elfenbenskusten.
Sedan blev det nutritionist för svenska Rädda Barnen i Jemen.
Det var i Jemen som Stina bestämde sig för att doktorera (PhD) för att verkligen bli tagen på allvar. Det blev ännu fler kurser bland annat i antropologi och därefter fältstudie. Avhandlingen skrev hon ett antal år senare. Då hade Stina och Ted två barn, Kasper och Felix – de var 10 respektive 13 år gamla då. Stina åkte ensam till Cornell för att bli klar. Att lämna barnen, som ! Det blev en PhD.
Efter nyår 1997 bar det iväg till Indien förhela familjen – eller ja- inte HELA 😊 Det var Stina som hade fått ett jobb med internationella Population Council. Ted (Stinas man) kom på besök ett par gånger den våren och till sommaren slutade deras 20 åriga äktenskap med skilsmässa. Hon blev också engagerad av Unicef i Vietnam som handlade om amning bland HIV-infekterade mammor. Mammorna hade tidigare avråtts från att amma men det hade visat sig att bröstmjölken var det som skyddade barnens tarmslemhinnor bäst. Stinas petighet när det gäller definitionen av Exclusive breastfeeding” visade sig vara en fråga om liv och död!
Men någonstans tappade Stina bort sig själv. Då började hon med dans – det blev argentisk tango i Delhi. Det blev några år av sökande efter ny passion för Stina – det fann hon till slut i FIKA! Stina ville berätta om kulturarvet Fika för hela världen. Hon skrev boken om Fika som numera är prisbelönt bok av flera högaktade instanser.
Stina har gjort försök att nominera Fika till Unescos lista över internationella kulturarv. Hon fick inte gehör för detta med motiveringen att det inte finns någon plattform bakom ett sådant initiativ. Därför är Stina nu ifärd med att starta en FikaAkademi.
Hon är nu på gång med en bok om Fika på svenska.
Tänk vad en Rotarystipendium kan leda till!
Jag bara tänker: Oj vad mycket du har hunnit med kära Stina! Så kul att lyssna på dig.
Se hela föreläsning HÄR!
Stinas presentation som vi inte lyckades visa hittar du HÄR